Så mobiliserades ett medborgargarde

Publicerad 22 januari 2017

VISBYÄn en gång steg poliserna från fastlandet av färjan.
Hur skulle gotlänningarna reagera på beskedet att utredningen om en misstänkt våldtäkt på en rullstolsburen kvinna läggs ner?
Det här är berättelsen om hur nazister lyckades mobilisera ett medborgargarde i en allvarlig attack mot rättsväsendet.
En metod som högerextremister har satt i system: Gång efter gång ser vi hur de utnyttjar en djupt känd folklig upprördhet till att angripa samhället.

Text: Oisín Cantwell

Visby, den gamla hansestaden, sedan 1995 uppsatt på Unescos världsarvslista, lämnar en del övrigt att önska i mitten på januari.
Folktomt, kallt, blåsigt, livsfarligt hala gator, för att skydda naturen råder saltningsförbud på hela Gotland, stängda krogar.
Det är, som det heter på nysvenska, offseason och evigheter kvar tills Almedalen, medeltidsvecka och allt vad det nu är som lockar besökare och pengar till ön.
I början på oktober blev denna del av Sverige för några dramatiska dagar föremål för rikspressens rubriker och inslag i tv.
En kvinna hade anmält att hon våldtagits av flera män i ett hus i Visby. Sex personer greps, fem av dem anhölls, men efter några dagar försatte åklagare männen på fri fot medan utredningen fortsatte.

Eva Buskas, nyhetschef på Gotlands Allehanda, berättar:
– Kvällen innan männen släpptes hade TV 4 ett inslag där kvinnans advokat berättade att hon är rullstolsburen. Det i kombination med att åklagaren hävde beslutet om anhållande skapade en krutdurk.

Eva Buskas, nyhetschef på Gotlands Allehanda. FOTO: JERKER IVARSSON

Vi sitter i ett samtalsrum i en redaktion som Gotlands Allehanda delar med konkurrenten Gotlands Tidningar. Tidningarna har samma ägare och en dag i veckan samma sportsidor. Så ser det nya tidningslandskapet ut i mediekrisens Sverige.
Ilska och protester spred sig snabbt i sociala medier, berättar Buskas. Stämningar piskades upp. Det började pratas om en demonstration utanför polishuset samma kväll.
Facebookgruppen ”Medborgargarde Gotland”, som hade startats några månader tidigare utan att göra väsen av sig, sjöd plötsligt av liv och hade snart 800 medlemmar.
Samma kväll samlades ett hundratals personer utanför polishuset för att tåga till huset där våldtäkten skulle ha skett.
Vad demonstrationen gick ut på rådde det delade meningar om. Till stöd för kvinnan, sa vissa till utsända journalister. Mot männen, förklarade andra.

Männen anhölls precis då en ny lag hade trätt i kraft. Fram tills den 1 oktober i år kunde vem som helst få ut namnet på en misstänkt brottsling då framställan om förordnande av offentlig försvarare lämnades in till tingsrätt. Sedan försvann den möjligheten.
Det fick konsekvenser i detta fall. Vare sig etablerad press eller forum som Flashback visste vilka de misstänkta var, vilket ledde till spekulationer. Svennebananer? Flyktingar? Hantverkare från Östeuropa?
Polisen bekräftade snart att det rörde sig om asylsökande. Temperaturen steg ytterligare i sociala medier och på forum runt om i Sverige.
Dessutom lades en film ut på Nordfront, nazistiska Nordiska motståndsrörelsens hemsida, där en av de misstänkta konfronterades. Mannen som filmade hade sökt sig till huset där våldtäkten skulle ha skett efter att anhållandet hävts och fått napp.

huset/platsen där kvinnan påstods vara våldtagen.
Huset där kvinnan påstods vara våldtagen. FOTO: JERKER IVARSSON

Denne man har en bakgrund som inte är ointressant i sammanhanget. Gotlands Allehanda har avslöjat att han varit en ledande nazist i en mellansvensk stad och har dömts för misshandel och för att ha hotat skjuta poliser.
Han flyttade till Gotland och berättade i lokalpressen att han tänkte starta en nazistisk lokalavdelning, men tycks ha hållit en låg profil.
Nu har han dock gjort en storslagen comeback i den högerextrema miljön. Han har hyllats på kloaksajter, en insamling till honom har startats på Facebook och Nordfront har belönat honom med ett ”civilkuragepris” på 3 000 kronor.

Jag har jobbat som polis sedan 1991 och aldrig varit med om en så massiv attack. Torbjörn Nilsson, polisområdeschef på Gotland

Torbjörn Nilsson, polisområdeschef på Gotland, en långmäld man som inte tycks ta till kraftuttryck i onödan, tar emot på sitt tjänsterum.
Han säger att det började bubbla på polisens Facebooksida redan då kvinnans anmälan blev känd. När männen släpptes spårade det ur totalt. Tusentals kommentarer. Rasism, avsky, personangrepp mot poliser, hot.
Polisen tvingades sätta en spärr på kommentarsfältet. Inlägg släpptes igenom först efter förhandsgranskning.
Men riktigt allvarlig blev situationen först då den ansvarige åklagaren fick hotfullt hembesök samma natt och tingsrätten och åklagarbilar lindades in med avspärrningstejp med Nordiska motståndsrörelsens logotyp.
Fönsterrutor krossades på en flyktingförläggning och domprost Mats Hermansson fick ta emot ett hotfullt samtal sedan han sagt att han tänkte delta i en planerad demonstration mot rasism.
Den 6 oktober, dagen efter att männen släppts, bedömde Nilsson situationen på Gotland som en ”särskild händelse”. Förstärkning begärdes från fastlandet.
– Jag insåg att vi inte skulle ha uthållighet i särskilt många dygn om drevet fortsatte. Vi behövde assistens.

”Vilka är de goda och de onda här?”

En viktig person i händelseförloppet dessa dagar i oktober är en 26-årig kvinna som startade ”Medborgargarde Gotland”. Hon säger att syftet med gruppen är att skapa trygghet och hjälpa kvinnor hem från krogen nattetid, men någon sådan hjälpverksamhet har poliser som arbetar i Visby inte sett skymten av.
Hon har tidigare startat en lokalavdelning för Sverigedemokraternas ungdomsförbund och drar sig inte för att dela högerextremt material på Facebook.
Kvinnan ställer inte upp på intervju med Aftonbladet, men skriver i ett sms:
”Allt som möjligtvis finns att säga är att det var väldigt tragiskt då Hela Gotlands tidningar dricker champagne på redaktionen när våldtäktsmän blir friade. Vilka är de goda och de onda här? En civilbefolkning som vill trygga sina kvinnor eller en tidning som skyddar våldsbejakande män bara för att de har en annan hudfärg? Vilka är de verkliga rasisterna då? Jag skulle säga gammelmedia, som är besatta av just hudfärg”.

Fira med champagne? Jag frågar Mats Pettersson, chefredaktör på helagotland.se, om det stämmer. Nej, svarar han, inte helt överraskande. ”Då nedläggningsbeslutet kom satte vi igång att samla in kommentarer. Vi la inga värderingar i åklagarens resonemang utan behandlade det journalistiskt”.
En bisarr detalj i sammanhanget är att Kaj Lundmark, tidigare gruppledare för Sverigedemokraterna i fullmäktige på Gotland, är den person som kanske blivit hårdast ansatt av drevet.
Han tog avstånd från medborgargardet och blev därefter så hotad att han beslöt att hoppa av sina uppdrag.
Men innan Lundmark slutade sa han att den 26-åriga kvinnan aldrig skulle få ett förtroendeuppdrag för SD.

Torbjörn Nilsson, polisområdeschef på Gotland. FOTO: JERKER IVARSSON

60 poliser anlände till ön. Stämningen lugnade dock snabbt ner sig. Visserligen höll några tillresta nazister en manifestation i Visby nästföljande helg, men knappt ens måsarna i hamnen orkade lyssna. Måndagen den 10 oktober avslutades följaktligen den särskilda insatsen.
Vad var det egentligen som hände? Hur kunde känslorna så snabbt blossa upp på Gotland och lika snabbt lägga sig? Vilka var de bakomliggande krafterna?
– Det fortsatte att koka i sociala medier i veckor. Vi började granska olika forum. Det visade sig att de flesta som hade åsikter om fallet inte var hemmahörande på Gotland, säger Torbjörn Nilsson.

Många användare hade multipla identiteter och var spridda över hela landet. Det är uppenbart att drevet orkestrerades av högerextremister.
Nyhetschefen Eva Buskas för ett liknande resonemang.

Vi såg tidigt tendenser på att de mest hätska reaktionerna inte kom från Gotland utan från andra delar av landet. Att Nordfront var starkt drivande i kampanjen visade inte minst filmen. Eva Buskas, nyhetschef på Gotlands Allehanda

– Och det blev allt mer tyligt att drevet handlade om männen, inte om att ställa upp för kvinnan.
– Min upplevelse är att många gotlänningar först blev upprörda, men snart fundersamma. De flesta vill inte ha med högerextremism att göra.

En av männen erkänner sexuellt umgänge

Fallet föll snart i glömska. Någon månad senare fick Gotland i och för sig besök från fastlandet från personer som delade ut flygblad om att landshövding Cecilia Schelin Seidegård bär det yttersta ansvaret för att kvinnor på ön våldtas och som uppmanade folk att varken lita på staten eller etablerade medier, men det möttes mest av gäspningar.
Under tiden fortsatte utredningen, under ledning av åklagare Åke Olsson i Stockholm. Flera förhör hölls med kvinnan och de misstänkta. Dessutom hördes personer som träffat henne före och efter den dryga timme hon tillbringat med männen.
I förra veckan var det så dags att offentliga slutsatsen. Åtal eller nedlagd förundersökning? Än en gång kom poliser från Stockholm för att förstärka. Speciakompetens, dialogpoliser, personskydd.
Och för att understryka allvaret var åklagaren själv på plats.
Att utredningen lades ner är inte förvånande. Kvinnan har sagt att det inte förekom våld eller hot. De inblandades berättelser är här och där vaga, hela skeendet har inte gått att kartlägga.
En av männen har erkänt att han haft sexuellt umgänge med kvinnan, men sagt att det var ömsesidigt och frivilligt. Ytterligare en av männen har av allt att döma umgåtts intimt med henne, men det nekar han till.
Det kan emellertid finnas alla möjliga skäl till att förneka sexuellt umgänge. Det behöver inte nödvändigtvis bero på att brott har blivit begånget.
Nu har inte jag läst förundersökningen, men det verkar som att åklagarens enda möjlighet att gå till rätten var om det gick att bevisa att kvinnan befann sig i en, som lagen föreskriver, en ”särskilt utsatt situation”.
En funktionsnedsättning innebär dock inte med automatik att en person befinner sig i en sådan situation.

Beslutet väckte inte nämnvärda reaktioner på Gotland. Inte ett enda hatmejl till polisen, men de lokala tidningarna märkte knappt någonting. Polisstyrkan från Stockholm kunde än en gång åka hem.
Men naturligtvis blev det nytt ståhej på nätet. Åklagaren, hävdades det, är en korrupt typ som gör sig yttersta för att skydda asylsökande våldtäktsmän och struntar helt i rullstolsburna kvinnor.
En något mer rimlig tolkning av beslutet är att materialet helt enkelt inte räckte till rättegång. Och då får åklagare enligt lag inte väcka åtal.
Jag tror rent av att den oerhört hätska stämning som bröt ut ledde till att ärendet utreddes bortom det vanliga, men det skulle en åklagare aldrig erkänna.

Att detta fall väckte vrede, frustration och vanmakt är fullt begripligt. Flera män som tillsammans våldtar en funktionsnedsatt kvinna är brottslighet av mycket grovt slag.
Om det nu har gått till så, vill säga. Jag var inte på plats och har inte en aning. Men det har inte heller alla de som säger sig veta att övergreppen har skett.
– Jag tror att en hel del av reaktionerna helt enkelt handlar om juridisk okunnighet, säger Aino Friberg Hansson.
Hon är socialdemokratisk fritidspolitiker och nämndeman sedan 2002.
Alla borde prova att vara nämndeman. Det ger oss insikt i hur det ser ut i en del av samhället som de flesta av oss inte tillhör. Och ökad förståelse för hur rättsväsendet fungerar.”

Aino Friberg Hansson, socialdemokratisk fritidspolitiker. FOTO: JERKER IVARSSON

Aino Friberg Hansson och hennes familj bor i en villa en kvarts bilresa från Visby. Fotograf Jerker Ivarsson och jag kör på glashala vintervägar genom glesvuxen skog, passerar små samhällen, inte en människa syns till.
Hon gestikulerar och pratar ivrigt. ”Det har varit så många felaktigheter i sociala medier. Folk som påstår att om nu kvinnan säger att hon blivit våldtagen så är det så det ligger till. Inga andra bevis ska behövas”.
– Jag tror att sådana människor egentligen inte vill leva i ett samhälle där påståenden om brott ska räcka för att bura in människor i fängelse.

Det är möjligt att detta ärende juridiskt inte är över. Kvinnans advokat, Staffan Fredriksson, utesluter inte att nedläggningsbeslutet överklagas.
Han är för närvarande på resande fot i Sydamerika och ska sätta sig ner med sin klient då han kommer hem för att läsa igenom förundersökningen.
– Det här har varit en oerhört påfrestande tid för kvinnan. Ryktesspridningen, även om henne, har varit stor. Hon har tidvis haft det så svårt att hon fått psykiatrisk vård.

Tydliga exempel av tendenser i vår tid

Historien om den möjligen våldtagna kvinnan är ett tydligt exempel på två tendenser i vår tid som hör ihop.
Dels om det tryck som aktörerna inom rättvisan kan utsättas för. Domare som friat misstänkta sexualbrott har hotats. Det har även advokater som företrätt mindre trevliga figurer blivit.
Och några veckor sensommaren 2015 är en illustration så god som något på att inte minst polisen kan utsättas för ett oerhört tryck.
Det började med dubbelmordet på Ikea i Västerås och massiva anklagelser på nätet mot utredarna, som påstods dölja att det rörde sig om ett terrordåd.
Något senare anmälde en man i Skara att han blivit överfallen av två skäggiga män som såg ut att komma från mellanöstern och som ska ha skrikit att han skulle bli det första offret för IS i Sverige.
Polisen vägrade att gå ut med signalement på gärningsmännen, vilket ledde till en flod av hatfulla kommentarer på myndighetens Facebooksida.
Utredningen visade att soldaten av allt att döma ljugit ihop berättelsen och då stämningen blivit mycket aggressiv bestämde sig polisen för att snabbt gå ut med information om att ingen attack hade skett.

Vi kände att vi behövde ta vårt ansvar i samhället Thord Haraldsson, kommissarie

Ytterligare några dagar senare anmälde en kvinna i Karlstad att hon blivit gruppvåldtagen utanför en kyrka. Ny hets. Ny översvämning på Facebook. Nya krav på signalement på gärningsmännen, som förmodades vara invandrare.
Men ingen gruppvåldtäkt hade skett. ”Nu ser vi att det var tur att jag varit med så länge att jag vågade ha is i magen. Om vi gått ut med signalement hade vem som helst kunnat bli misstänkliggkord”, sa kriminalkommissarie Jonny Thomann.

Dessa historier påminner om Gotland även i den bemärkelsen att en från början folklig och ärligt känd indignation snabbt kapas av rasister, vilket leder mig över till den andra samtidstendensen.
Det är en pågående trend i hela i Europa att högerextremister skapar drev.Det kan röra sig om hundratals hatiska kommentarer mot en annons där en svart pojke är lucia, det kan röra sig om att mobilisera medborgargarden som ska sätta sig över lagen.
– De här grupperna brukar inte minst välja ut vissa brottsfall som politisk berättelse, säger Daniel Poohl, vd på Expo, en politiskt obunden stiftelse som granskar politisk extremism.
– Den viktigaste faktorn är att det är rätt förövare. Den misstänkte ska vara utlänning och offret ska helst vara etnisk svensk. Då går det att vända sig till allmänheten och säga: titta, så här beter sig de hemska invandrarna. Och det är vi, den inhemska befolkningen, som betalar priset.
Denna metodik har anor. Redan år 2000 utnyttjade Sverigedemokraterna, som vid denna tid ännu var en obskyr sekt, en gruppvåldtäkt i Rissne i sin propaganda.
Men föreställningen om invandraren som våldtar går betydligt längre tillbaka i tiden än så, även om det på 1920-talet ofta var norrmän som pekades ut.

Inte minst sexualbrotten är en tacksam berättelse. Fallen väcker berättigad avsky hos många, vilket högerextremister försöker utnyttja, Daniel Poohl, vd Expo

Nordiska motståndsrörelsen misslyckades på Gotland, rimligen därför att människor som upprörs över våldtäkter i regel inte vill ha någonting att göra med revolutionärer vars mål är att avskaffa demokratin, bilda en nordisk stat och återta makten från den ”globala sionistiska eliten”.
En kommun där SD bara fick drygt hälften av de röster partiet fick i riket i övrigt är möjligen inte heller ultimat för rasistiskt fiskeri.
I Visby hamn gör sig en av färjorna beredd att styra mot fastlandet. Det är mörkt kallt, blåsigt, blott några få bilar rullar ombord.
Än en gång har rättsväsendet visat styrka och kunnat värja sig mot högerextrema attacker. Kommer det alltid att vara så?